Som i mitt fall s har jag ju ALLTID skämts över mina armar och mage lår då det bara varit hängande hud där. Med massa fett och dallrar ja inte så snyggt som mina vänner alltid haft. Jag har haft mest normalviktiga vänner. Så ja på stranden har det ju inte varit så kul alltid shorts och t-shirts att bada i för att visa så lite hud det bara går. Att det inte ska spela roll håller jag med om man när man står där och det är dig det dallrar på så spelar det roll. Nu snackar vi ju inte bara några få kilo övervikt. Nu snackar vi 130 kilos övervikt. Ja det dallrar och nej det är så långt i från snyggt det går att komma och nej det är inte hälsosamt
Problemet är ju nu då att jag känner mig fortfarande som den där tjejen som vill täcka all hur för att inte behöva skämmas över dallret. Detta hör till också jag har inte fött några barn. För det tycker jag inte man ska räkan som daller det ska räknas som stolthet. Men nu snackar jag valkarna vid knäna och extrema gäddhänget. För mig så är det ingen skillnad sen innan. Men det blir jag ju då påpekad på att det inte alls är lite mycket häng längre. Men jag känner ingen skillnad. Jag känner ingen skillnad över att jag gått ner i vikt. ( mer än att jag kan gå utan att få ont i kroppen) Men i mitt huvud är det ingen skillnad. Jag är lika fet som innan i mitt huvud. Jag titta så lite det går i speglar. Sen efter min lilla vikt uppgång nu med sjukskrivningen så känner jag mig ju ännu större om det nu går.
Detta är hjärnspöken som är helt hopplösa. Men gör man inte samma resa i huvudet så kommer det inte hänga med och du kommer ALDRIG att fatta vad du gjort och varför. Jag tror ju även att när man är så ofantligt stor som jag var så lever man ju i förnekelse ( Jag gjorde ) över hur fet man är. Man vill ju inte inse man orkar inte ta tag i det och ja man mår ju bra. ( Tror man ja) Lite värk i kroppen men ja hälsa är ju bra iallafall. Klart kroppen inte mådde bra. Förnekelse kallas det. Jag ville inte så då såg jag inte. Jag gick i min lilla bubbla och trodde jag vägde runt 140 kilo när jag i själva verket vägde 240 kilo.
Då först måste man nog erkänna eller acceptera att man är smällfet sen bestämma sig att jag vill gå ner i vikt för min hälsas skull inte för att kunna gå i bikini på stranden och för någon annans skull. Sen välja sitt sätt. ( Jag rekommenderar alla dagar i veckan fettkost.) Sen jobba med både huvudet och kroppen. Se din resa för vad du gjort och varje gram och kilo är en hälsovinst för dig inte för någon annan. Du kommer inte bli glad bara för du går ner i vikt. Har man problem med sig själv så sitter dom inte i kilona dom sitter kvar i huvudet. Lovar att det är så. För mig så är min blogg lite av min terapi som gör att jag lyckas ta mig igenom detta. Här uttrycker jag mina känslor hur jag mår och hur jag känner. Detta är min terapi. Andra kanske behöver psykologhjälp.
Men glöm inte att följa med i huvudet det är 70% av resan. :)
Nu ska jag lämna av min bästa vän vid bussen som ska ta henne hem. Kommer sakna sänder mig men vi ses snart igen.
Puss och kram på er!
Thess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar