Förnekelse.

I alla former. Ja det är nog så det är att vara matmissbrukare och sockerberoende och nu även utmattningssyndrom Allt börjar med förnekelse. Vissa sker tar längre tid än andra att erkänna för sig själv. Vissa kan man erkänns som om inget hade hänt. Rökningen ja den stod man ju för innan. Det var ju inget konstigt med det? Det är ju lika mycket beroende som socker eller alkohol? Men inget man direkt skämdes över. Jag rökte so what? Idag så känns det som om jag nog inte rökt innan. Men jag är ju en "nykter" nikotinberoende också. Jag är ju detta på grund av att jag är en beroende person.

Jag har aldrig valt alkohol så för jag har tyvärr haft alkoholister i släkten och dom har avskräckt mig. Men det jag inte tänkt på innan är ju att jag har tagit det en annan bana. Jag valde cigaretter och mat i stället. Det vart mina missbruk och nej jag kommer inte skylla det på någon för det är ingens fel. Det är jag som valde dessa missbruk inte någon som stod med pistol och tvinga i mig alla chipspåsar. Nej det var allt jag själv som valde den vägen. Sen att beroendet i sig inte är något man styr över så men det är ingens fel.

Som beroende person så drivs man av kickar. Adrenalin endorfin ja kickar i allmänhet. Jag fick ett beroende att vara bäst också. Att vinna allt jag kunde vinna att vara den bästa anställda som företaget någonsin kunde tänka sig att ha. Då jag tycker det är skit jobbigt att få kritik för jag inte är bra nog. Har alltid tyckte att det varit jobbigt. Men ju äldre jag blev ju värre vart det för ju mer bäst kunde jag ju vara. Där satte då prestationsångesten igång vad kan det vara 15-20 år sen kanske. Jag vet jag började jobba på en vägkrog och där ville jag verkligen vara bäst. Jag jobba varannan helg och sen någon vardag. Men jag gjorde sånt den vanliga kocken inte gjorde. Sås från grunden och sånt så det verkligen smaka gott när jag jobba. Så dom inte kunde sparka mig för den grejen.

Jag började sen jobba på ett stort bageri som bröd packare. Jag packade limpor. Vi börja köra med hur många och på vilken tid. Klart jag skulle vinna. Inte gav jag mig fören jag vann. Ja kämpa som ett djur och under den här tiden så var mitt matmissbruk som värst. Jag åt inget i stort sett och kämpa som aldrig förr att vinna alla rekord på att packa limpor som fanns. Till viken nytta? Jo för att få en lite jävla kick i livet. En liten en. Adrenalin rus som var det enda som var värt något. Träna hade jag inte kommit till ännu. Men vinna ja det hade jag lärt mig. Då man massa gånger innan man vart bra på sin station på bröd packandet fick höra att man inte höll tempot och att man var dålig och så vidare. Klart jag ville vara bäst. Det vill väl alla?

Så här mitt liv fortsatt ska alltid vara bäst och framför allt alltid ligga steget före så man inte någonsin kunde bli hackad på att man inte var bra nog. Sen om jag fick kämpa sjutton resor värre än alla andra spelade då fan ingen roll för jag skulle vara bäst. När jag började med eventförsäljning så var jag visst en naturbegåvning då jag har ett förtroendeingivande sätt som gör att kunder blir lugna och köper allt jag säger. Lite som en sektledare fast säljare. Folk lyssna på mig vad jag sa och jag var en av Sveriges bästa säljare helt plötsligt. Fick massa priser och ja en jävla massa kickar endorfin ihop med adrenalin bästa som finns.

Men sen kom ju dom dagarna som man inte var bäst. Självförtroendet var så lågt och det märkte ju kunderna så klart och då ville ju ingen köpa. Ja just det har jag sagt att jag är en allt eller inget person?  Det betyder jag är antingen på topp eller hur låg som helst. Efter något år med försäljning så började man lära sig att lura sig själv till att vara glad jämt. Man körde så hårt att ja ingen skulle vinna över en och förlorar vara ett så mörkt ord i mitt vokabulär citat Jag pratar inte förloriska Då förstår ni vilken nivå jag var på. Men ju fler år i försäkringsbranschen inom event ju värre vart jag. Men jag fick ju även mer motstånd. För nu var det bara toppsäljarna kvar som jag jobba med.

Att vara tjej och säljare är inte alltid så lätt då man helst vill snacka med en kille om teknik. Men kämpat det har jag givit upp har jag ALDRIG. Men just som tjej så var det fan ingen som slog mig jag var bästa tjejen i Sverige på att sälja Tele2 abonnemang. Men det hjälpte ju inte så det alltid var killar som tog priserna. Men jag var bästa tjejen. För mig var och är det stort. Har vunnit fina priser för det. Jag har tagit hem kvalitépriset. Minst ånger på en månad Under 8 % det är inte så illa. Jag har vunnit attitydspriset. Vilket jag hoppas är för att jag nästan alltid ler och sprutat ut energi och hjälpt andra när det behövts och passat tiderna och skött mig på våra ytor.

Detta är som finaste priserna man kan få. Att sälja mest är inte alltid bäst. För ibland så säljs det itne på rätt sätt och kunder känner sig lurade. Men där visar kvalité priset att jag skötte mig även där. Så ja dom betyder mer än att sålt mest. För det är ju inte alltid den som är bäst? Det handlar ju om att kunden ska komma tillbaka också.

På mitt nuvarande jobb så är det att få en guldbricka som är det bästa du kan få. Inte att sälja mest utan ge bäst service ihop med att sälja. Vilket jag tycker är sjukt bra. Men ibland så kanske det mäts lite dåligt då dom som kommer och låtsas handlar inte alltid klickar med säljaren dom får och även om säljare gör ett underbart bra jobb får man inte 100% Sen kan det ju även vara tvärt om att den som handlar klickar och säljare inte kanske gjorde sitt bästa men ändå får 100% Men jag tycker på något vis att systemet är helt okej att mätas på.

Det tog lite mer än 3 år att få den. Men sen ska man ju bli låtsas handlad av vilket inte alltid är så lätt så på dessa tre år så har det hänt mig 4 gånger.  så tillslut så kom den min bricka. Stolt vara bara förnamnet. Äntligen fick jag vara med i klubben. ÄNTLIGEN slapp jag att känna mig sämst när det kom på tal om vilka som har guldbricka eller inte. 

Ja När man läser detta så är det rätt uppenbart att den här tjejen drivs av både kickar och beroenden. Men lever i förnekelse. Till och med när man är sjuk som nu så lever jag i förnekelse. Jag vet inte varför jag inte bara kan förstå och erkänna för mig själv att jag är sjuk. Inte lite heller utan kraftigt sjuk. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men jag försöker ju iallafall att vara sjuk. Men man känner sig så jävla mesig att vara sjuk. Men orken har jag tappat helt nu. Orkar typ inget. Blir helt slut efter minsta lilla utsvävning som att åka och handla eller sola eller tvätta. 

Sen ligger jag resten av dagen. Men jag har liksom tröttnat på  att må så här för längesen långt innan jag vart sjuk tröttna jag. Men då kunde jag styra lite själv över att orka och inte orka. Det kan jag inte nu. För Min kropp och min hjärna samarbetar då inte ett skit längre. Dom pratar inte ens med varann längre. Det enda jag vill är att orka och det gör jag inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag vilar lika trött för det då jag inte sover bäst men ändå. Jag vill vara frisk nu NU. Så sjukt tråkigt detta har nog sett alla filmer som finns att se och serier. Ja allt som går att titta på och flera gånger vissa. 

Men ska till läkaren i morgon och se om han kan fixa en remiss om att få simma i någon simhall här omkring. För jag måste ju göra något ju innan jag tröttnat helt på allt. Vissa kan jag gå ut och gå men ju är ju vädret helt knas. Regn är ju inte det roligaste. Men kul att göra något annat också inte bara gå och gå. Men tror jag skulle kunna tycka simma kan vara skönt och rogivande. 

Se vad han säger i morgon. Tror dock att han vill att jag ska tillbaka till jobbet men det tror inte jag att jag klarar av. Min psykolog vill ju inte att jag ska tillbaka än utan detta får ta sin tid. Jag måste väl erkänna för mig själv helt innan jag kan börja återhämta mig? Men det är nog det jobbigaste. att erkänna att man är sjuk? Vem vill vara svag och sjuk liksom och speciellt i en sjukdom som inte syns. Men tro mig den finns. Jag känner den varje dag. 

puss och kram på er! 

Thess