torsdag 26 februari 2015

En sån dag.

En sån där dag då man inte orkar något. Man vill men pallar inte liksom. Man försöker och sätta mål att detta ska vara klart innan dagen är slut men det går inte. Jag har två små mål som jag inser att jag kanske kan klara av. Sola och handla lite till hem. Borde klara det tycker jag men det är inte så lätt när inte kroppen och huvudet samarbetar som man vill. Det går verkligen inte att förklara om man inte varit där själv. Jag har själv inte fattat fören nu vad andra menar med att inte klara av att gå upp. Att inte klara av att möta människor. Att känna sån stress bara av tanken att man ska gå ut så man "faller" på grund av det.

Idag fattar jag jag förstår och jag vet hur det är. Jag vill så mycket men inte ens 10% blir av. Men jag försöker iallafall. Jag ger då inte upp på något vis men ibland "faller" jag och har nu kommit så långt att vet jag att jag ska göra något till exempel i morgon så är det lika bra att vila idag för att orka bara ta en fika. Även om fikan ger massa energi så tar det på krafterna och återhämtningen är helt löjligt lång men har jag vilat innan så förebygger man ju lite iallafall. Det är fortfarande massa återhämtning. För alla är ju vana att se mig glad och energisprutan nummer ett. Men jag håller på att lära mig att inte vara det jämt. Dock är detta sjukt svårt för när jag träffar någon man känner så ler jag och dom frågar hur mår du och jag inte så bra med ett stort leende?



Precis det blir så fel då på något vis och direkt får man veta att man ser fräsch ut och jag försöker lite lätt med - jo men det sitter ju inte utanpå. Men det är inte lätt att se och förstå det fattar jag. Men jag har fått det som läxa att lära mig ha rätt ansiktsuttryck till hur jag mår. Även förlora i min inre tävlingar. Vafan är det. Det ger ju ångest bara att tänka på det. Men jag ska verkligen försöka klara detta och sen skriva ner på papper hur det känns. Jag har försökt föreställa mig känslan att förlora min tävling och det är ju helt värdelöst ju! En tävling jag satt för mig själv. Ingen annan vet ju om den förutom jag. Det behöver ju inte alltid vara mot någon utan mot mig själv.

Sen förlora min egen tävling ja det är ju inget man kämpar för att göra. Men sen så måste jag ju samtidigt lära mig känna dom känslorna och hantera dom även förstå dom. Varför man känner sig så misslyckad om man nu mot alla odds. Skulle förlora mot mig själv i min egen tävling. Haha alltså när man läser detta är det ett under att man inte är inspärrad. :) Eller iallafall i närheten av det. Vet inte varför jag är den som alltid den som ska vinna allt jag ger mig in i. Men jag har en vinnarskalle av stål. Det är ju lite därför jag är där jag är idag. Lite därför jag inte ger upp lite därför jag har klarat min viktminskning utan massa tillbaka hoppande till "gamla" kosten. För om man håller handen mot hjärtat så var det nog många inklusive jag själv som trodde att jag men det går nog över och hon kommer inte lyckas.

Det är inget fel att tro så om mig då jag själv inte ens trodde att jag idag tre år senare skulle lyckats bli så nära normal i kroppsbyggnaden som det går. Inte klar men jag är nästan normal. Jag sticker inte ut längre på det sättet på kort längre som jag gjorde förr. Då man nästan inte såg någon annan än mig för jag var så stor så det tok liksom fokus från allt annat. Men nu gör jag inte det och det är lite konstigt men skönt och kul. Nu sticker man ju ut på andra sätt som till exempel att ha en stark hårfärg. :)


Men man måste väl synas lite i världen eller? Man kan ju inte bli helt osynlig det går inte. Sen att det nu är för att jag har en stark rosa hårfärg som gör att man får lite blickar här och där ja det är inget som gör mig något. Bara kul dom blickarna man fick innan när jag var som störst dom var inte så kul. Dom var hemska men jag förstår att man titta. För jag var ju enorm. Det är ju inte så vanligt att vara så stor. För att vara lite överviktigt ja det är hyfsat normalt men så stor jag var ja det är inte normalt. 

Nej gott folk vänner familj följare nu ska jag försöka göra mina två grejer. Se hur det går och tänkte ta en omväg till solariet just bara för att komma ut i friska mulet men iallafall luften. :) 

VI hörs i morgon! 

Puss och kram 
Thess






2 kommentarer:

  1. Måste bara skriva att du är inte ensam om att känna såhär! Här har du nämligen en till! Är också sjukskriven för depression och ångest. Orkar precis som du knappt något. Måste schemalägga precis allt annars duschar jag inte ens. Varje kväll när jag går och lägger mig önskar jag att jag ska sova bort morgondagen för att allting är så tungt.
    Tycker också att det är svårt med det yttre. Jag ser "tyvärr" ganska fräsch ut eftersom jag har en sjuk utseendefixering (det minsann orkar jag) och folk varken kan eller vill förstå att jag är kaos på insidan. Har försökt sluta förklara mig för folk vill inte förstå och på ett vis förstår jag dem. De psykiska sjukdomarna syns ju oftast inte på utsidan och då är det svårt att ta på.

    Jag hoppas att du snart mår bättre!! Vet som sagt vilket helvete det kan vara! :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du. Ja nej visst vet jag att jag inte är ensam men i min umgängeskrets så är det inte många som upplevt detta. Dom fattar men inte dom andra Tack igen och kram på dig!

      Thess

      Radera