Att förstå och erkänna för sig själv.

Är något som är lite svårt ibland. Då man blundat för problemet tillräckligt länge så försvinner dom. Fast när man ska som i mitt fall inse vad jag gjort att jag tappat 130 kilo i vikt betyder då att jag måste erkänna att jag vägde över 230 kilo när jag började. Att jag var så enormt stor så det finns knappt på världskartan. Att jag blundade för problemet såpass länge att jag inte såg vad som hänt. Jag ville inte se vad som hänt. Jag ville ju vara smal. Jag ville ju vara som alla andra.

Men så här var det lite värre ändå. Jag var så stor att dom byxorna på bilden längst ner knappt gick att knäppa under magen som hängde över. Dom satt inte löst längre. Dom satt tajt. 

Jag önska så mycket att jag sparat dom här byxorna men när dom vart förstora så slängde jag dom med ett löfte till mig själv. ALDRIG MER SÅ STOR! 

Idag är jag inte liten på något vis men jag är heller stor. Jag är ju nästan normal. 

Men hur stor var jag då? Jag var enorm kan man säga. Men jag var stor hela jag armarna magen benen allt var stort. Vissa får ju buken eller rumpa och ben. Men inte jag, jag fick allt. 

Att magen är så gott som platt är också helt sjuk konstigt. Att en bukplastik kan göra att man inte fattar för det gick så snabbt. Man hann ju inte riktigt med ändå att fatta att jag till slut slapp hänget på magen. Då trodde jag att jag skulle förstå. Men helt ärligt så vart det nog ännu konstigare. Jag somna med häng och vakna upp utan. 

Men för varje dag jag känner på magen vilket jag gör rätt ofta vilket jag tror beror på att jag inte fatta riktigt vad som hände. Jag somna och så vakna jag och skiten var borta. Helt galet skulle jag väl kunna säga utan att ljuga. 

Det har liksom hänt så mycket i mitt liv dom senaste tre åren så det är lite galet. Jag har inte hängt med någonstans. Men genom att "tvinga" sig själv att förstå hur mycket jag faktiskt vägde innan och nu acceptera att jag inte är så stor längre. Sen har det ju inte gjort saken bättre att jag blunda innan för problemet. Jag fortsatte ju blunda under tiden tills dit jag är idag. Men för att komma till sans så är det dags att se på mig och se vad jag gjort. För jag har gjort en galen resa. Måste bara förstå det. Även där så kommer det ta tid. Men jag ska förstå. 

Jag kommer och vill inte bli smal smal. Jag vill vara normal med lagom mycket muskler och se tränad ut. Det är vad jag vill inget annat. Jag skulle inte trivas som smal smal. Sen skulle det nog se allmänt sjukt ut tror jag. Men tränad ja det passa mig som handen i handsken. Det ser liksom hälsosamt ut på något vis. Men det är en smaksak. Jag gillar muskler så är det och det är snyggt. 

Men sen finns det ju andra som inte gillar det. Det är ju det bästa med allt vi gillar alla olika. 

Men som sagt denna resa som jag börjat nu att göra detta psykiskt också är minst lite jobbigt so den fysiska resan iallafall om man som jag inte ville se och vägrar förstå vad som hänt. Men små steg åt rätt riktning är ju bättre än inget. Det är vad jag gör nu. Kommer nog vara mycket tjat om just den psykiska resan. Men det är min bearbetning och jag hoppas jag kan hjälpa någon som kanske känner som jag. 

Nu ska jag ta och chilla och njuta av kvällen men lite god mat hoppas jag. 

Vi hörs under morgondagen. 

Puss och kram! 

Thess