Dags att summerar året snart då inte lång tid kvar tills vi byter år till 2015 det är året som jag känner på mig kommer bli bland det bästa någonsin. Har så mycket saker på gång och hoppas verkligen att allt kommer i gång utan problem och med så lite motstånd som möjligt. Klart det kommer vara uppförsbackar som fan det fattar jag ju. Men känner att 2015 är på något sätt mitt år.
Har ett nyårslöfte som jag verkligen kommer att kämpa hårt med.
Min inre stress över typ allt. Det är något jag kommer kämpa för att hantera den på bästa sätt. Det kommer bli lite uppoffringar och även lära sig att ta en sak i taget och kämpa med den saken och inte bara putta undan den för att hitta något nytt som man ska göra istället.
Som det ser ut nu så är det inte många punkter som inte stämmer på den listan och mig. Det är väl magkatarr och att se allt i svart just nu är det kanske mer åt grått och lite rosa. ;) Ja partaj är fortfarande kul så humorn är det inget fel på heller. ( Nej Monica det är inget fel på partaj)
Annars är det många punkter som jag stämmer in på och det kan ju vara därför Min PT Christian tvinga mig att läsa denna. Men Förändringar kommer det bli så är det ju. Inte hållbart att inte sova riktigt jobba och träna. Det funkar ett kortare tag men nu börjar det bli drygt och det kanske är dags att börja bry mig i mig själv och inte bara tänka på att dom på jobbet inte har någon som kan hoppa in för mig och så vidare.
Kan även vara dags att börja fatta att jag inte är smällfet längre bara lite större än "normal". Det kommer jag ju vara hela livet då jag inte har en kropp som skulle passa som super smal. ÄR rätt bredaxlad och har en bastant benstomme så vältränad passar min kropp perfekt.
Men det är ju dags att stanna upp lite och se mig omkring vad jag lyckats med och vara stolt över det. Klart jag är lite stolt även i dags läget. Men jag har ju inte fattat vad jag gjort och vad jag lyckats med på dessa snart tre år med låg kolhydrats kost.
Den tröjan vi står i är samma som sitter på den första bilden den var för liten innan jag började min resa. Jag önska så hårt att jag hade sparat min byxor men när dom vart så stora att jag inte kunde ha dom längre så slängde jag dom med en enda tanke - ALDRIG MER ALDRIG MER. ALDRIG
Jag tror inte ni kan fatta hur stor jag var. För jag kan inte fatta att jag lät mig själv bli så stor. Att jag vägra se vad som hänt. Jag fatta väl att något inte var som det skulle när folk titta på mig på stan och verkligen titta på mig vände sig om. Jag bruka fråga den jag gick med om jag hade något i ansiktet eller frillan var fel? Vad dom glodde på? Men var det så konstigt att folk titta då. Att väga runt 240 kilo är inte normalt alls någonstans. Att ha lite övervikt på 40-50 kilo är inte värsta grejen men att ha 140 kilos övervikt det är fan två "normal" viktiga personer som jag gick och bar på lite lätt i onödan.
Men det man inte ser finns inte och så är det lika idag det jag inte ser det finns inte. Jag fattar inte vad jag gjort på grund av att jag inte titta mig i spegeln innan. det gör jag inte nu heller så jag lever i en gråzon på något vis. Jag har förstått att jag var stooor innan men inte hur stor och jag har fattat att jag tappat några kilo men inte hur många. Det jag märker är ju att jag orkar mer nu. Inte så mycket mer än det som jag fattat.
Mitt matmissbruk jag levde och lever i måste styras upp. Så inte mat är något negativt jämt utan något som är en positiv del i mitt liv. Att kunna äta och inte behöva ha det som en ångestladdad grej utan en njutning i livet. Att njuta av maten även efter man ätit den och även när man äter den. Att lära sig att mat är en glädje i livet. Även att "mitt" fusk är okej. Inte varje dag men okej. Det är ju låg kolhydrats kost vänligt naturligtvis. Men det är sötsaker och det ska man inte äta varje dag. Så är det men någon gång i veckan ska inte vara hela världen. Vilket det är just nu. Jag ska klara av att ha en fusk dag ibland och inte behöva få ångest över det. Även när cravings kommer så ska jag kunna falla dit och ändå inte behöva ha sån ångest för man inte klara det.
Det är ett jävla beroende och något man får leva med helt enkelt. Inte värre än så men att leva med ångesten är fan inte så kul. Så den ska bort så är det och jag vet ju hur det funkar är jag mätt är jag inte ett skit sugen på sötsaker. Men är jag hungrig så är jag kört. Då kommer den där lilla djävulen och sätter sig så fint på axel och säger allt som jag ska äta och ska bli sugen på. Men är jag mätt så hör jag inte den alls. Sen att vara hungrig och gå förbi pressbyrån eller liknande och dom nyligen bakat bullar så vill man ju dö lite. Men är jag mätt så är det lite lika jobbigt. Visst det luktar magiskt gott men inte sugen.
Min farmor sa en gång en klok sak. "när musen mätt smakar mjölet beskt" Säga vad man vill men det stämmer då in som aldrig förr. Det är inte lika gott när man är mätt. Då har man inte lika mycket cravings. Det rullar lite lättare livet. En fettkost är det bästa och ju mer fett man äter ju mättare blir man och ju längre håller man sig ju mätt.
Nej gott folk nu ska jag fixa klart allt på stan och sen blir det hem och fixa klart allt där.
Vi hörs säker senare eller i morgon!
Puss och kram!
Thess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar