Vilken dag!

Kvällen är kommen, och en liten aw med några kollegor blev de ikväll, blir mysigt.

Jag får ofta frågan, -vad fick dig att börja med lchfkost? Och vad fick dig att börja vilja gå ner i vikt?

Helt ärligt, så var de inte bara på grund av att min byxor vart försmå, i slutet vakna jag på nätterna och de kändes som att hjärtat sluta slå, och jag hitta ingen puls. Då vart tanken, vadå är jag död nu då?? Jag visst att jag gått upp kolossalt mycket i vikt de sista halvåret. Tankarna slog mig också att jag är över 30, risk för hjärtinfarkt finns. Men jag ville inte se hur illa de blivit ville verkligen inte. Men de var lite av ett wakeup call, jag visste att jag var tvungen att göra något. Men vad gör man, operationen den magsäcks grejen, eller köra pulver?? Men vänta, jag har ju en vän som kört den där lchfkosten, hon gick ju ner jättemycket och fort gick de, bra mådde hon. Så jag började googla runt, hittade väldigt lite men de viktigaste. Men ingen hade ju dött av den kosten så vafan har jag att förlora, inget. De kunde knappast bli värre. Jag vart ju ständigt trött orka inget annat än att jobba och åka hem sen sova, vart jag ledig vart de att kolla film. Men att väga ca 230kg är ingen barnlek. De är jobbigt! Sagt som gjort, jag bestämde mig jag testar lchfkost innan jag kolla upp operationen. (men kan ju dö på operationsbordet också) jag började fråga min vän lite om kosten, hon gav mig Katrin Zs bok dags att bli smal. Läste den och bestämde datum. 25/2 då kör jag. Då jävlar då ska jag byta kost och livsstil! Och om jag skulle gå ner något kilon så dog jag nog inte av de, för jag ville bli pigg, orka göra saker efter jobbet och när jag var ledig. Och helt ärligt, de tog ca två veckor tills jag började vakna innan klockan ringde, och jag var pigg. (och på två veckor gick jag inte ner 100 kg)  Sen började byxorna bli lagom igen. De tog någon månad typ två tre kanske, och jag fick köpa nya men en storlek mindre! :-D jag var så lycklig!! Ni anar inte att vara påväg upp till 54, och sen kunna köpa 50 istället. De är lycka. Att sen några månader till och jag är nere på 48. Men inte fören jag är nere på 46 börjar folk jag jobbat runt och med se att jag har då minsann gått ner i vikt. Men de är inte så konstigt dom såg mig ju varje dag! Vänner som inte såg mig varje dag tog de bara en månad innan jag fick första kommentaren! Och inombords var de sån lycka. Men som vanligt, nja har jag kanske de. Men redan då var ju drömmen att bli smal eller normal! Jag är väldigt nära de målet nu, 27 månader senare! Men inte klar! En bit kvar innan jag är där jag vill vara! Men jag ångrar inte en sekund att jag valde att testa lchfkost inte en sekund! 

Nu är snart mina vänner här så nu blir de att snacka skit och njuta av kvällen!
Vi får höras imorgon!
Thess