Ska även till psykologen i morgon sen efter det fika med en vän på söder. Som jag saknar mig sönder på! Min blivande Polis vän.
En underbar vän detta en annan vän sa till mig att man rensar rätt bra i vänner listan under tiden man inte mår så bra och det kan jag tänka mig samtidigt som jag fått se vilka som verkligen bryr sig. Förutom familjen så klart.
Ja sen idag så var det åter igen samma skit på en av lchf sidorna på Facebook. Det händer inget eller jag har gått upp i vikt av lchf jag har ätit strikt och lovar att jag inte fuskat. Men vågen går uppåt. Vad händer just där? Stress precis vad som hände. Jag vet jag har varit i stress i typ över ett år. Då när jag ägde en våg så var ju upp på den flera gånger om dagen. Mest för och se om det hänt något.
Sen att det kunde skilja ganska mycket på vågen på bara några timmar är ju inte så kul alltid och så kom stressen över att vågen inte gick nedåt utan uppåt och då öka det lite till och sen kanske man gick ner några gram och sen upp några. Jag låg då och pendla mellan 94-97 kilo och så såg det ut. Men stressen var ju hopplös. Men min underbare Personlige tränare Christian gav mig en hemläxa efter första gången vi träffades. Gör sönder vågen. Jag gjorde verkligen det När jag kom hem så tog jag en hammare och slog sönder skiten. En stress mindre. Fast visst finns den kvar stressen när jag märker att jag går upp i vikt
Men det är ju inte samma som innan för nu vågar jag inte ens väga mig. Jag vill verkligen inte veta vad den står på. För jag känner att jag har redan ångest behöver inte mer. Sen är ju målet en viss kroppsform och den får då väga vad den vill känner jag. Skiter i det faktiskt är jag vältränad så spelar det inte någon roll vad den kroppen väger. Lite det min PT ville ha sagt med allt Skit i vågen och kolla spegeln vad som hänt och inte hänt. Nu är ju det den stora läxan att se mig själv i spegeln. Hela mig. Men övning ger färdighet. Jag ska klara det.
Jag ska även fatta hur stor jag verkligen var innan jag började innan jag valde att byta ut lite i kosten. För jag ville inte se och såg då inte heller. Jag är ju ganska lång ändå 178 cm och jag snacka med en vän häromdagen i telefon massa timmar ( 5-6 ) och jag var ju stor hela jag , jag hade inte bara rumpa och ben eller buk som många har utan jag var stor rätt igenom. Jag är ju rätt bastant som jag är i dag. Jag är bred och har kraftig benstomme och vill verkligen inte vara jättesmal utan vill ha en muskulös kropp. Det är vad jag vill som ser symmetrisk rätt ut.
Jag tror faktiskt att jag kan få det om jag fortsätter att träna som jag ska. Men som sagt är inte helt 100 än efter halsfluss och feber och fick inte gå och träna än får min PT som jag prata med igår. Även det en skönt och långt samtal. för om man ser på mina armar så har dom ju krympt
Vilket är coolt!
Sen är jag egentligen inte så stor som jag tror själv längre jag måste bara lära mig det. Jag måste förstå att jag nästan är "normal" Vad nu normal är? Visst skulle jag kunna tappa några kilon utan problem men inte för många då ökar jag hellre i muskelmassa och får min drömkroppsform
Men detta sker ju inte över en natt. Varför har vi så bortom? Vad är det egentligen vi stressar över? Varför kan vi inte bara njuta lite av livet och maten och i nuet. Jag lovar att det kommer vara lättare då. Så var det ju i början för mig. Jag gjorde detta för att bli pigg. Jag ville bli pigg inget annat. Pigg. Jag var så trött hela tiden. Orka inget annat än att jobba och jag tyckte kanske det var lite konstigt.
Men var det så konstigt egentligen att gå och bära på så mycket övervikt är ju faktiskt jobbigt i sig. Så nej det var nog inte så konstigt. Men nu idag så trodde jag ju aldrig att jag skulle vara hon med typ platt mage. ( Tack vara bukplastiken) Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle hänga på gym. Jag trodde inte jag skulle ha en dröm om att få en tränad kropp. Detta fanns ju inte på min världsbild. Sen sluta röka som jag nu har gjort. Eller jag ser det som ett uppehåll Varje dag är en vinst. Men jag dom som känner mig sen innan dom vet.
Detta är så långt i från den jag var innan så det finns ju inte. Men jag orka ju inte gå på gym. Jag ska fixa till sommaren att jag får testa en vikt dress och där lägga på 130 kilo just för att se om man mins. För fötter knän höfter gjorde ju så ont varje dag efter jobbet så man visste ju inte vart man skulle ta vägen nästan. Men det gick jag klara det. Jag gav inte upp vilket jag nog skulle gjort om jag inte bytt ut vissa saker ur min kost.
Nu eftersom det inte vart så mycket sova i natt så hoppas jag på några timmar i natt. Längtar verkligen tills att få fika med Murat. Som jag saknar min lille polis. :)
Nu ska jag kolla på lite film och försöka sova. Sen försöka styra upp allt som ska styras innan jag ska till psykologen i morgon vid 13.
Ha det bäst med er!
Puss och kram!
Thess
Var rädd om dig, man är tyvärr dödlig och kan gå i väggen om man kör för hårt. Jag är tvungen att sänka mitt tempo för att klara mig, men det är en fruktansvärd stress att inte göra allt det jag brukar, för att återhämtningen och förmågan att vila och sova försvinner, om jag inte tar det lugnare. Tyvärr gör jag som alltid lägger mig på gränsen och kör vidare.
SvaraRaderaStress och behovet att vara duktig är negativa faktorer som kan dra ner, förmågan att lyckas.
Tack snälla för omtanken. Lovar att vara rädd om mig!
SvaraRaderaThess