Tålamod = skitord!

För tro mig, är de något jag inte har mycket av så är de tålamod, allt ska ske nu nu nu, men när de kommer till viktminskning så är de tålamod de handlar om. De tog ju inte två veckor att gå upp i vikt, då tar de inte två veckor att gå ner de heller. 

Tro mig jag hatar tålamod så de finns inte ens, jag vill att allt ska ske på en gång helst igår. Men allt tar tid, de ska ta tid, kroppen hänger med och DU hänger med. Tänk på att du ska hänga med på vad som händer i din kropp både inuti och utanpå, vilket ska ta tid och de är bra. 

Visst har väl min viktminskning gått hyfsat smärtfritt, men vissa har jag haft panik över att de inte händer ett skit på vågen, känner inget på kläderna, stress stress stress och de händer ännu mindre. ännu mer stress och så vidare och så vidare. Men sen när man väl kommit igenom den stressen och verkligen kämpat sig fri stressen, då släpper de. Som nu när vägen inte funkar längre, jag känner mig fri, inget tvångsbeteende utan jag är fri, jag har inget jag kan göra åt att jag inte kan väga mig varje dag längre. Vågen får väga vad den vill för jag kan inte se de. Detta är en helt underbar känsla. Har du testat de? 

Tålamod är de jobbigaste ordet som finns i vad man än tar sig för, om de är viktminskning eller träning eller bara att stå i en kö till något, tålamod. 

Jag har verkligen blivit bättre på att hantera mitt tålamod, men jag är inte alls något stort fan av detta bara idén av att sitta i en telefonkö gör mig typ lite lätt galen. För i mitt liv ska allt gå i 129 km i timman, dygnet runt, 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, de ska hända något jämt, om jag inte har något bestämt på schemat så blir jag förvirrad och vet inte vad jag ska ta mig för. 

 Ja jag vet jag är bäst på att ge råd och sen göra precis tvärtom själv, men jag kämpar varje dag med mig själv att inte stressa och att titta i spegeln, att njuta av mat och välmående och lära mig njuta av livet och bara sitta ner och titta mig omkring och se vad jag åstadkommit och att de inte är hela jävla världen om jag nu inte lyckas gå ner dom sista jävla kilona innan jag börjar bygga muskler.

 Men de är precis lika svårt för mig som för Dig. Tror vi lite alla har våra hjärnspöken som bråkar med oss eller vad tror du?? De handlar nog om att lära sig hantera dom på ett bra och enkelt sätt. Övning ger ju färdighet så öva öva öva. De gör jag, jag övar på att titt in i spegeln när jag är hemma istället för att titta bort, för jag vet verkligen inte riktigt vad de är jag möts av. Men för varje gång jag tittar så blir jag lika förvånad över att de är inte en enormt stor tjej som står där längre. Visst finns de saker jag vill ändra på. Men de kommer ta tid och jag måste ha tålamod. Så är de, de finns inga genvägar för då hade jag hittat dom redan, för är de något jag är bra på så är de just de, hitta en snabb lösning till problemet. Men de slutar oftast med att de gå käpprätt åt.... 

Nu ska jag mysa vidare med Calvin. 

Sen hem och äta lite och sova. 

Vi hörs i morgon igen! 

Kram kram 

Thess